Hallands historia

Hallands Historia

Människor har vistats i Halland sedan inlandsisen smälte bort
för drygt 10.000 år sedan. Detta vittnar oräkneliga stenåldersboplatser,
stenkammargravar, bronsålderns högar och rösen och järnålderns stora
gravfält med sina resta stenar om

Hallands historia under 1000 år

I Halland finns över 15.000 fasta fornlämningar registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister

Landskapet Halland tillhörde Danmark från detta lands bildande på vikingatiden. 1000- och 1100-talen kännetecknades av stora nyodlingar och ökad folkmängd och inlandet kunde bebyggas. Stenkyrkor uppfördes vid denna tid i varje socken.

Under 1200- och 1300-talen särskilde sig adelsmännen från den övriga befolkningen och började bygga borgar för sig och sina riddare. Varberg och Lagaholm blev kungliga borgar. Städerna Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg och Kungsbacka grundades alla under 1200-, 1300- och 1400-talen.

Perioden 1305-1365 blev mycket orolig i Halland. Norra Halland bytte styre åtta gånger under dessa 60 år, och södra Halland bytte styre så många som tio gånger. Norra Halland tillhörde under perioder ett eget Västkustrike.

Från 1365 var Halland åter en del av Danmark. Städerna utvecklades på 1400- och 1500-talen. I Halland var speciellt Halmstad och Varberg som byggdes ut. Ökad ekonomisk styrka och nya reformatoriska idéer bidrog till att dessa städer var bland de drivande i det stora danska stadsupproret 1534-1536 – kallat “Grevefejden”.

En mycket svår period för Hallands invånare inträffade 1563-1718. Då utkämpades en mängd krig mellan Sverige och Danmark med bland annat Halland som krigsskådeplats. Vid freden i Brömsebro 1645 övergick Halland till att bli en svensk provins.

Under 1700- och 1800-talen skedde en stark utveckling på den halländska landsbygden – den agrara revolutionen. Bönderna blev självägande, stora nyodlingar skedde och redskapen förbättrades på ett genomgripande sätt. Skiftena gjorde att de 1000-åriga bondbyarna delades upp.

Industrier etablerade sig från 1800-talets slut främst i Halmstad, Varberg och Falkenberg. Men Halland industrialiserades ganska sent och i liten omfattning. Halmstad som blev residensstad i Halland redan på 1600-talet utvecklades vidare under 1900-talet till den klart största staden.

De senaste 50 åren har Halland alltmer blivit ett turistlän där de många havsbaden lockar besökare utifrån. Landskapet, stadslivet, evenemangen och kulturlivet har också haft stor betydelse för att skapa den idag mycket viktiga turistnäringen.

Krigsepoken i Halland 1563-1718

Fem krig mellan Sverige och Danmark har drabbat Halland. Dessa utspelades 1563-1570, 1611-1613, 1643-1645, 1657-1660 och 1675-1676. Därefter pågick svensk–danska krig utanför Hallands gränser, bland annat under Karl XII:s ledning, ända fram till 1718.

Krigen drabbade de halländska bönderna och stadsinvånarna väldigt hårt. De krigande arméerna tog sin mat lokalt ifrån, där de drog fram. Därför fick invånarna lämna ifrån sig sin säd och boskap, oavsett om det var danska eller svenska soldater som  kom. De danska och svenska härarna som drog fram över Halland ägnade sig också åt att bränna gårdar och att plundra invånarna – under förevändning att fienden annars skulle ta det som fanns. Det är förvånande att några hallänningar överhuvudtaget överlevde.

Förutom att drabbas direkt av kriget, så tyngdes Hallands invånare av kraftigt ökade skatter i form av dagsverken på de stora fästningsbyggena i Varberg och Halmstad. Det har beräknats att norra Hallands bönder fick lägga två miljoner dagsverken på att forsla sten och jord till Varbergs fästning.

Som en följd av krigen blev Halland 1645 svenskt. Först fick man behålla dansk lag, men från cirka 1680 genomfördes en försvenskning. Då infördes svenska som officiellt språk i bland annat gudstjänsten, och svensk lag skulle hädanefter gälla. Den nya överheten var dock ganska mild mot hallänningarna, så övergången till Sverige blev inte så dramatisk som till exempel i Skåne.

Upplysningstiden i Halland

När krigen tog slut kring 1720 började vad man brukar kalla ”Upplysningstiden”. Nya idéer kom från England och Frankrike med ett kritiskt tänkande som riktade sig mot religion och vidskepelse. En mer vetenskaplig syn tog vid, där inriktningen var att undersöka allt och ta vara på det nyttiga.

I denna anda gjorde Linné sina resor genom de flesta av Sveriges landskap och skrev digra reseberättelser. Han kom dock inte till Halland, men flera av hans samtida “kollegor”gjorde det. Till exempel reste Anders Tidström 1756, och Anders Gustaf Barchaeus 1773 runt i landskapet.

Men de upplysningspersoner som blivit mest kända i Halland är prästen Gustaf Fredrik Hjortberg i Vallda och prästen Pehr Osbeck i Hasslöv. Båda åkte kring 1750 med Ostindiska kompaniets skepp till Kina och gjorde anteckningar och samlade in märkvärdigheter. Osbeck var systematikern som under sin prästtid i södra Halland skrev om dessa och andra iakttagelser i flera publicerade böcker. Hjortberg var mer en mångsysslare: Han fick inte så mycket publicerat men ägnade desto mer tid åt att hitta på nya mediciner åt människor och kreatur och att praktiskt bota dessa.

Hallands län och landskap

Fram till 1970 var Hallands län och landskap samma område. Och i landskapet fanns ungefär 90 socknar, som var de tidigaste kommunerna. Men med kommunreformen 1970 slogs många små kommuner ihop till storkommuner, som då ibland kom att innehålla delar från två landskap. Två socknar har på så sätt hamnat utanför Hallands län, och elva har inkorporerats.

Lindome socken tillhör landskapet Halland men ingår numera i Mölndals kommun i Västra Götaland. Likaså tillhör Östra Karup landskapet Halland men ingår numera i Båstads kommun i Skåne. Från Västergötland har Hallands län fått Kungsäter, Gunnarsjö, Karl Gustav och Grimmared som ligger i Varbergs kommun samt Älvsered som ligger i Falkenbergs kommun. Från Småland har Hallands län utökats med Unnaryd, Jälluntofta, Landeryd,  Långaryd, Färgaryd och Femsjö – alla i Hylte kommun.

Ur och skur - konst på andra(s) ställen 2021

Här finns osorterat material inför utställningsarbetet.
Låt dig inspireras – men citera inte eftersom detta är hopklippt från olika källor!
Frågor? Kontakta Ulla via mejl: ulla@arstadskonsthall.se

Sidan är inte offentlig utan nås bara via länken du har fått. Till höger ligger fler länkar (om du läser detta på en dator). Mer material under mars-april.

 

Vi börjar med historia.

Det finns nu inga naturliga vattendrag genom själva byn men några hundra meter mot Vessigebro ligger en kvarn vid ett vattendrag. Det är Sannarps kvarn, och Sannarp är den stora markägaren som äger de flesta jordbruksmarker och skogar runt byn. Så har det varit i hundratals år.

Årstad ligger på en moränås som är ungefär fyra kilometer lång och en kilometer bred. Här har människor bott och rört sig i årtusenden. Det finns många fornlämningar utefter åsen och en del är daterade till 1800 före vår tideräkning(fvt) – 500 efter vår tideräkning (evt). Domarringen, som är en gravplats från yngre järnåldern,  är daterad till 400 fvt – 600 evt.

På storskifteskartan från 1765 ligger kyrkbyn väster om kyrkan.  Det gör den även på kartan från Laga skiftet 1848.

Det finns tre eller fyra gårdar på båda kartorna med namnen Årstad, Jutagården och Smedsgården.

1700-talets gårdar låg spridda väster om kyrkan som enskilda gårdar. Odlingslandskapet formades av gemensamma beslut. Inägomarkerna var åker och äng, medan det fanns hagmarker i söder.  Efter 1700-talet odlades dessa upp.  Sannarps säteri ägde 12 av byns 14 gårdar.

Fram till 1870 låg gårdarna samlade vid kyrkan. Allt utom kyrkan, prästgården och Klockaregården ägdes av Sannarp. Gårdar, torp och småstugor.

Bålastugan vid Domarringen är ett exempel (fast väldigt renoverat) på hur byns torp kan ha sett ut i slutet av 1800-talet och tidigare.

Se även RAÄ: Fornsök för karta över fornlämningar i området. Sid 82 i ÅRSTADBOKEN finns en karta över hur gårdarna låg 1765 i förhållande till dagens bebyggelse.