Jag minns hur min farmor sa till mig ”det är här och nu, varken mer eller mindre”. Men jag förstod med tiden att så enkelt var det egentligen inte. Det fanns inte bara här och nu eftersom det var så många obesvarade frågor från det förgångna och det som skulle komma. Då vävdes samman med nuet och framtiden. Platserna hon förflyttats mellan var alla hennes hembygd, eftersom det alltid var här och nu.
Hon fick aldrig reda på vem hennes far var …
… eller vad som egentligen hände kvinnan i torpet bakom kullen.
Dofterna och avtrycken från de olika platserna hon varit på fick egna rum i hennes minnesbank och de organiserades i osynliga strukturer. Hon försökte återfå kontakten med personer från det förflutna i hopp om att förstå var det egentligen var som hade hänt och för att bättre kunna förstå framtiden.
Som barn brukade jag krypa ner i hennes säng om morgnarna för att läsa romaner med tunna, slitna bok-omslag, samtidigt som jag njöt av pralinerna som alltid fanns i en ask på hennes sängbord. Jag låg tätt bredvid min farmor som alltid luktade babytalk blandat med ros. När min farmor gick vidare till nästa plats lämnade hon kvar foton av huvudlösa människor djupt försjunkna i seans. Från fotona kunde jag erinra en svag men påtagligt närvarande doft av ros som jag varsamt placerade i min egen minnesbank.
