Nej, inga politiker lovar oss ett paradis efter valet. Och om de gjorde det skulle vi ändå inte tro dem, för hur ska den bästa tillvaro av alla kunna uppnås i detta liv, i detta land och i denna tid?

Det är svårt med paradis. Kalla det Arkadien, landet som flyter av mjölk och honung, Shangri-La, jannah, El Dorado eller något helt annat. De är alla namn på något som vi inte når i vardagen. Paradiset och grannlanden med de andra namnen är en belöning i nästa existens, och om man inte alls tror på den saken så finns väl inte heller paradiset. Så kan det vara. Årets utställning i Årstads Mycket Tillfälliga Konsthall och Årstads Mycket Nedlagda Skola har inte alla svar, men några frågor.

Själva bilden av paradiset är i västerländsk kultur förstås präglad av kristendomens berättelser. Därför en naken man och en naken kvinna, ett äpple, ett träd, djur, natur och människor i harmoni, ett underbart liv i nakenhet och frid. Men ormen då?

Om man föreställer sig den bästa tillvaron av alla, så måste man tänka på dess motsats. Att fördrivas ur paradiset är en tragedi, för har man en gång levt just där, så vill man tillbaka. Kanske är det därför paradiset känns en smula stillastående, en längtan till ett redan förflutet som var så mycket bättre än allt är i dag, ett förlorat paradis.

Är vår strävan efter en bättre tillvaro meningslös, eftersom den aldrig går i mål?

Målet betyder fred och frihet, lycka och tillfredsställelse, men kanske dessutom din helt individuella önskan om något som vi andra inte gillar. För är vi verkligen överens om hur paradiset skulle se ut, eller hur det bästa livet skulle vara beskaffat? Om vi inte är överens så betyder det att oenighet råder – och oenighet är sällan med i beskrivningen av den skönaste tillvaron. Man måste tydligen vara överens i paradiset!

Det där fungerar förstås inte. Där någonstans går det fel och paradiset bjuder plötsligt på en massa problem. Det luktar en smula unket och instängt. Paradiset förändras inte, det är samma ljuvliga förhållanden som varar länge. För evigt. Utan utveckling. Den som längtar efter paradiset söker sig snarare bakåt än framåt. Men även den som begränsar sig till att tro på en paradisisk tillvaro i livet efter detta, vill ha det bättre nu.

Låt oss därför tänka på dem som är valda för att representera oss i det stora förändringsarbetet för en bättre tillvaro. Riksdagens ledamöter ska stifta lagar, granska regeringen och myndigheternas arbete. Kommunfullmäktige beslutar i frågor som är viktiga på den kommunala nivån. Hur ser de på ett gott liv? Som politiker eller förtroendevald måste man rimligen tro att världen går att förändra till det bättre, och att alla vardagliga politiska strävanden är avsedda att leda till något annat än idag. Ett bättre läge.

Något bättre för människan. Ett lyckligare Sverige. Ett mer välmående Sverige.

Och hur är det med brottsligheten? Så klart ska brottsligheten bekämpas enligt lag och rätt. Så klart vill vi inte se skjutningar. Så klart ska den jobba som kan, så klart ska bidragen gå till de mest behövande, så klart ska personal inom skola, vård och omsorg få lön för sitt arbete, så klart ska det finnas bostäder åt alla, så klart ska Sverige försvaras, så klart. Med stora och små beslut om varandra stegar vi fram mot en annan tillvaro, men är det mot den bästa tänkbara? Även om det inte är paradiset, borde vi väl kunna få det lite bättre? Eller kunde målet vara att vi får det lite sämre nu, men lite bättre sedan? På längre perspektiv än fyra år.

Perspektiven är ofta så korta, visionerna saknas, målet är suddigt och kostnaderna liksom vinsterna räknas bara i kronor och ören. Årstads Mycket Tillfälliga Konsthall uppmanar till en ny bokföring. Räkna in konst och kultur. Det blir inget paradis på slutraden, men det blir bättre. I konstens oranga trappa kan du gå både upp och ner och tillbaka för nya perspektiv. Sådan är konsten.