Mer info kommer

Biologi i Årstad enligt professor Urban

Stolphål och rösen – det äldsta Årstad

Följande klippt ur: Tidlösa uppdrag, Länsstyrelsen i Halland 2018.

I Halland, liksom Skåne och Blekinge, infördes svensk rättsordning 1683. Införandet av den svenska rätten mötte inget större motstånd, och ”allmogen, som till städes var, funno sig väl förnöjde”.1 I slutet av 1600-talet var Halland indelat i åtta härader som i sin tur var uppdelade på tre domsagor: den södra, den mellersta och den norra. Nuvarande Varbergs tingsrätts domkrets motsvarades av Hallands mellersta och norra domsagor. Den mellersta domsagan omfattade Årstads, Faurås och Himle härader, och den norra Viske och Fjäre härader. Alla häraderna bildade egna tingslag fram till mitten av 1800-talet.2 På det stora taget har domsagoindelningen i Halland varit oförändrad sedan början av 1680-talet.3

Falkenberg hade också rådhusrätt. Rådhuset låg till en början vid S:t Laurentii kyrkan. På 1750-talet började man att diskutera uppförandet av ett nytt rådhus på en annan plats. Staden hade vuxit, och man ville därför flytta rådhusbyggnaden till stadens nya centrum. Ett nytt rådhus stod klart vid torget 1760.9 Ytterligare en ny rådhusbyggnad uppfördes på samma plats 1826.10 Från och med 1938 upphörde rådhusrätten och Falkenberg lades under Faurås och Årstads häradsrätt.11

De omkringliggande häraderna Årstad och Faurås beordrades att flytta sina förhandlingar till det nya huset i Falkenberg 1710 med löfte om att de skulle få disponera tingssalarna gratis.12 Både Faurås och Årstads härader höll till en början ting i Köinge. Förhandlingarna hölls troligtvis på gästgiveriet. År 1806 uppfördes ett ordentligt tingshus. 13 Årstads härad flyttade sitt tingsställe till Heberg på 1770-talet och stannade där till 1906. I Heberg fanns ett tingshus från 1778.14

År 1907 slogs Faurås och Årstads härader ihop och bildade ett gemensamt tingslag med tingsställe i Falkenberg. Beslutet att slå ihop tingslagen hade egentligen fattats redan 1902,15 men verkställningen av beslutet dröjde i fem år. Det nya tingshuset i Falkenberg skulle bli färdigt först. Huset låg invid kyrkan och järnvägsstationen, och användes fram till tingsrättsreformen.16

När svensk lag infördes i Halland 1683 innebar detta inte någon skillnad i förhållandet till kyrkans behandling av äktenskapsbrott. Däremot blev hor nu också en angelägenhet för den världsliga rätten. Under dansk lag hade ”lejesmål”, som de kallades, endast tagits upp i domstolarna om det blev tvist om vem som hade rätt till böterna eller för att fastställa faderskap och därmed dennes underhållsskyldighet. Enligt svensk lag var däremot hor i sig ett lagbrott, vilket tydligt markeras i domböckerna vid skiftet till svensk lag i juni 1683. Redan vid det andra rättegångs-tillfället efter nya lagens införande fick häradsrätten i Årstad ta ställning till en ingången förlikning i ett lägersmål: ”Pröfwade Rätten samma förlijkning ej wara giltig, utan bör (saken) komma först för Rätten att rannsakas”. Lägersmålet var inte längre ett civilt tvistemål utan skulle betraktas som ett brottmål, och kronolänsmannen fick i uppdrag att åtala de anklagade.

Både mannen och kvinnan skulle enligt lagen stå till svars vid äktenskapsbrott, och mannen fick ett hårdare straff både fysiskt och beträffande botens storlek, men i praktiken drabbades kvinnan ofta hårdare genom sin sociala utsatthet.

Den sociala kontrollen

När det världsliga straffet avtjänats och kyrktagningen slutförts hade lagen och kyrkan för sin del avslutat ärendet, men närsamhällets sociala stämpling av den som brutit mot bondesamhällets oskrivna regler innebar en livslång social belastning. Den var säkert den mest svårhanterliga bestraffningen för den som drabbades.

Förutom de tre söndagarna på horpallen, fanns det ytterligare ett offentligt skamtillfälle för den ogifta modern, nämligen kyrktagningen. Barnaföderskan skulle enligt 1686 års kyrkolag hålla sig inomhus ”wid pass sex veckor efter födslen”. Kvinnan var oren eller hedning efter förlossningen, ett påstående som har stöd i Tredje Mosebokens tolfte kapitel. När de sex veckorna var till ända, skulle hon genom en offentlig ceremoni vid söndagsgudstjänsten kyrktagas och därmed återfå sin plats i församlingen.

För de etablerade bönderna var den skärpta morallagstiftningen vid övergången till svensk lag inget man fruktade. Tvärtom. Det var viktigt att kunna definiera gränserna för gruppen. Endast de barn som var födda inom äktenskapet hade arvsrätt och socialt förtroende. De ”oäkta” måste kunna identifieras för att uteslutas ur gemenskapen.

En genomgång av Årstads och Faurås häradsrätts-protokoll 1701- 10 visar att 96 kvinnor under denna period stod anklagade för äktenskapsbrott. Sju av dem var gifta, varav en den ovan nämnda Karin Svensdotter. De övriga var soldathustrur, och deras livssituation skiljde sig radikalt från Karins. Statistiken visar att utomäktenskapliga förbindelser bland bondhustrur var mycket ovanliga. De tillhörde de ”ärbara”, som gärna bidrog till att dra sociala gränser.

Barnamord var den yttersta konsekvensen av den behandling de ogifta mödrarna utsattes för. Att föda i hemlighet och sedan döda och gömma undan barnet var ett förtvivlat försök att dölja en olovlig förbindelse.

En beroendeställning

Äktenskapet krävde av kvinnan en obrottslig trohet. Både kyrkan och den världsliga lagen lade samma krav på mannen, men för honom hade brottet större social acceptans. Av de nämnda 96 lägersmålen i Årstads och Faurås härader 1701-10 var i nära en tredjedel av fallen (29 st) den manliga parten gift. De allra flesta av dessa var bönder (23 st).

Mycket ofta (13 st) hade kvinnan haft tjänst hos barnafadern och därmed stått i ett beroendeförhållande till honom. Enligt hustavlans regler måste tjänstefolket lyda sin husbonde, men å andra sidan hade han också ett ansvar för sina anställda, inte minst när det gällde deras moraliska vandel.

Endast i undantagsfall avslöjar källmaterialet att högre ståndspersoner var inblandade i lägersmål. Ett sådant är löjtnanten i adelsfanan Bengt Lilliehöök, som dömdes till sedvanliga böter och underhåll. Han erkände utan omsvep och var villig att betala böterna även för ”kvinnfolket”.